EN VIT VIFTANDES FLAGGA UR RÖVEN

9 April

NIONDEAPRIL

”MAN MÅSTE GRÅTA FÖR ATT GE LIV I SKRATTET”

Jag slog upp datorn i knät. Nu ska här skrivas. Öjöj va de ska skrivas. Inte sen tidernas begynnelse har det uppdaterats i min blogg. En kraftig överdrift, men vill bara stryka under känslan av hur länge sen det var jag skrev. Kan jag fortfarande skriva? Kommer orden ?

Jag har inte haft den minsta gnistan till att yttra mig, ta plats, bräka på. Nej, jag har levt mig in i den tysta, lilla gråa sket-musen i mig. Jag har FAKTISKT en sån.

Många har genom tiderna påpekat min förmåga att prata

– prata – prata - prata,

man får ofta höra sånt om man är pratig. Pikad och smått glirad. Det är liksom okey att göra det.

Nej det är det inte.

Om jag pratar på, är det en jävla komplimang. När jag trivs och har riktigt kul, när jag träffar någon intressant människa, när jag känner att det klaffar,- pratar jag. Orden strömmar. Jag skrattar innan jag kommit till poängen. Jag kanske blir för mycket då. Men stunden får mig att må bra. Lyckat! Du lyfter mig.

Jag pratar inte mycket hemma.

Jag är rätt fåordig och stökar ofta till. Vilken kontrast kan tyckas.

Jag kan vara väldigt sur. Rätt ofta.  Jag hatar att vara sur. Sura människor är vidriga.  Jag kan också vara bitter. Bitterfitta. Det är lika vidrigt som att vara sur, nästan värre. För bitterheten är en parasit som äter upp en inifrån. Jag har sett det hända. Och det SMITTAS. Så bort från parasiterna. Det är bitterheten man måste slå sig fri ifrån. FORT.

När jag tänker efter så är bitterheten en folksjukdom tamefan. Den gnager på många. Ett jävla gnäll och tycksyndommig och jagunnardiginget-fasoner. LÄGG AV. Jobba bort det.

De sistnämnda egenskaperna är nedärvda. Så in i bomben. Det lyser starkt rakt ner i leden. Jag hoppas det bryts efter mig. Det finns inte en chans till att leva lyckligt om de egenskaperna är starka. Käre gode gudars gud, hoppas det bryts efter mig.

 

LYCKLIGA SKITAR

Att alltid vara lycklig är ingen livsnivå att sträva efter. Man blir bara så hiskeligt besviken om man skulle tro att det var möjligt. Harmoni ska vara det man strävar efter som hon sa, Mia.

Lycka ska komma som gåshud. Som små stickor i fingret, som små stötar.

Som när t ex min minsta tjej har lärt sig stå upp,- helt själv,- och klappa händerna á la klappahändernanärduärriktigtglad-klappklapp. Lycka är när man ligger i famnen på den man älskar och man känner att man älskar l i k a mycket. Lyckan när man har båda barnen hos sig. När man vinner.  Lyckan ska vara kontrasten till det jävliga som också är viktigt. Just för att kunna vara tacksam till Lyckan.

De biter varandra i röven helt enkelt.

Det jävliga. Det jävliga har varit så dominant det senaste halvåret att de lyckliga stunderna inte har kunnat njutas så ordentligt som de förtjänar. När det har kommit en lycklig stund har man liksom bara tänkt att ”s å h ä r bra är det omöjligt för mig att ha, snart blir det sämre igen”

Precis som på industrigolvet då man ska ”stämpla ut” och man säger ”trevlig helg” och varpå alltid samma människor svarar ”det är snart måndag och vi är här igen” med en alldeles för självklar bitterhet för att en möjlig sarkasm ska skymtas. Bitterheten. Samma människor som svarar ”Aaa men det ska regna senare i veckan” när man berömmer solens uppvisning. I samma liga har jag spelat stundtals. ..(läggdags).

 

10April

TIONDEAPRIL

…men det är ju tydligen inte konstigt.

Jag var uppriktigt nära att dö för ett tag sen. ”Kola vippen”. (Ska jag skriva detta med ett annat typsnitt? Jag pratar ju om döden. Never ending?) Det är märkligt. När jag låg där med syrgasmask, vätska som pumpades in genom nålar i armarna, 43graders feber(!) och 137 i siffror som ska ligga under 5. Apparater som pep och tillsägelser om jag påverkade pulsen genom att komunicera häftigare, röra mig mer, levde ut lite.

När jag låg i sängen den dagen. Den torsdagen så hade jag inte ens den lilla, minsta, ytterpyttiga förmågan att resa mig. Men jag har en sjuhelvetes vilja. Jag tvingar mig. Pressar mig. Viker mig inte. ALDRIG. Så jag tog mig upp. Anna var med. Jag minns inte allt. Glimtar. Men vi fixade oss ner i bilen. Hon hade Alma på höften. En mig bredvid. Jag drog mig ner längst räcket likt alkoholisten och hans partypolare strax över oss. Jag hade nog inte klarat många fler timmar. Det kändes som jag var utanför min kropp.

Det kändes som om det kvittade hur det skulle sluta. Jag var som en urpruttad pruttkudde ingen tycker är kul att leka med längre. Föräldrarna har glömt att de köpt den. Barnen har ingen prutthumor kvar och ingen reagerar på att familjens hund börjat tugga hål på den.

Tänk att jag som sjukast fortfarande använde ironi, sarkasm och skämt från sjukhussängen. Anna låg på all personal  att ä v e n fast jag skojade,- så var det INGET friskhetstecken. Mer en vit viftande flagga.

1029tester gjordes. Hittade inte vart det kom ifrån. Nej, för att de letade överfuckingallt FÖRUTOM där vi helatiden påpekade att VI trodde det skulle komma ifrån.

Jag låg i en blodförgiftning och dom vägrade röra/titta på mitt vänstra bröst där jag fortfarande hade ett inlägg. (Det andra plockade dom ut i februari).

Eftersom jag hade gjort en ”skönhetsoperation” så ville de inte kännas vid det. De tittade inte ens i pärmen med min journal över brösthistorian som jag tog med. De kunde väll låtsats i alla fall.

Hade mina bröstvårtor bara suttit 5cm längre ner mot navelhöjden så hade de tittat på mitt bröst. Jo det hade de jävlar gjort. För då hade jag fått operera mig inom vården, gratis. Jojo. Så visst finns åtgärder och visst finns kompetensen. Visst är det dåligt!? <där ligger jag och är jävligt sjuk,- PÅ ETT SJUKHUS och de hjälper mig inte. Jag fick 2l blod och stark antibiotika. De ansåg att det var vad dom kunde göra. Värdena var inte bra. Men nu öppnade de upp sjukhusportarna och sparkade ut mig. Jaha.

Då fick vi åka direkt till Falköping. Ta saken i egna händer. Utreda och bedöma. Det ena bröstet hade börjat krångla och sticka, kunde känna inlägget underifrån, fast det förstod jag knappt då. Men när jag sedan fick höra efter operationen i Falköping, då de tog ut det 600ml stora inlägget på min vänstersida,-  att huden under bröstet var papperstunt och att det kunde spruckit när som helst, var jag glad för min instinkt att tejpa det underifrån med en massa med kirurgtejp när jag märkte krånglet.

 

LIVET MED ELLER EGENTLIGEN UTAN BRÖST.

(jAG LEVER OCH ÄR GLAD FÖR DET, men här kommer yta:)

Ja för jag kan inte kalla dom bröst. Det är en skymf mot all bröstvävnad i världen att kalla mina små hallonbåtar för bröst. När man som jag levt storbystad hela mitt tonår och ungvuxna liv så känns det som att ha förlorat ett viktigt organ. En kroppsdel. Och nu måste jag lära mig att leva utan den. Precis som någon som förlorat sin tumme. Svårt att hitta något exakt jämförbart. Men du fattar. Om du vill fatta. Om du är den typen som VILL fatta.

 

13 April

TRETTONDEAPRIL

Man tittar ner och ser, magen. Whaat? Magen ska enligt min egna  kroppsregelbok inte stå utanför brösten i profil.( Helst inte när man sitter ner hellre, men där kan jag göra undantag nån dag på helgen.) Dessa ideal jag dras med är inget jag vill överföra, jag vill säga att jag på många punkter har en skev och inte verklighetstrogen idealkarta.

Jag är medveten om det skeva,- men jag kan inte lära mig att tycka annat där. Jag har på något sätt förlikat mig med att jag aldrig någonsin kommer vara nöjd.

Jag kan längta tills jag är medelålders + och jag kan knyta ett förkläde runt kroppen och känna att det är fantastiskt att JAG är JAG. Men sen ser jag ju runt om mig hur många det är som i den åldern också drar i kläderna, undviker situationer där man måste kasta sig ut med ett självförtroende. De backar också.

Så jag ger upp.

Jag ska försöka bli så bra jag kan på att bara vara JAG helt enkelt. Och det är inte så b a r a heller!

Just ja..brösten.. var inte klar där riktigt. Kommer inte vara det i år ens. Senare i höst ska jag prova att sätta in inlägg igen. Men då ska jag vara stark, ha bra värden, må bra i mig själv och ordnat så jag kan ta det LUGNT de två veckorna efter som man är sjukskriven. Men det är då. Nu är fokus på att hålla magen innanför hallonbåtarnas yttersta punkt. Svårt då man har ett invant beteende att tröstäta.  Så det får bli Lchf for sure igen. För detta gåruntochvarahungrighelatidenochsmåätavadmanänhittarbeteendet är åt helvete. Det förgör självkänslan. Och när jag inte kan hålla koll på var tredje timme mat/poäng/vatten/gram/olja/mejeri/frukt-intag JUST NU i livet (Viktväktarsnack)så känner jag mig bekväm med att bara behöva ÄTA = bli mätt = flytta fokus = bli aktiv = må bra.

It´s a deal.

 

Har kommit igång med längre promenader sen några dagar. Det känns bra. Jag håller ju tillbaka som jag ska. Som det är sagt. Så gott jag kan. Och förmår. Ni vet. För att vara jag.

Min älskade sambo är såklart på mig och bryr sig och är orolig att jag tar i för tidigt. Men jag lyssnar och jag känner. Det känns bra!

___

Hur ostigt är det inte att läsa kapitel efter kapitel om hur kär någon är, hur den aldrig känt något liknande, att den nu vet vad kärlek är och att man ska leva ihop förevigtalltidochdärefter bla bla bla. Men åhå!- vad jag hade velat dundra på om min kärlek.

Han får min värld att gunga. Skälva, vibrera och explodera. Han driver alla sorts känslor genom min kropp. Och det är det häftigaste jag varit med om.  Jag har aldrig känt mig så levande som med honom. Jag har heller aldrig känt att det är okey att känna så MYCKET av allt. Vi är väldigt lika inom mycket. Jag skulle helt enkelt utan att ta tillbaka det säga att Han är den manliga versionen av mig. Häftigt att få dela livet med någon man känner så för.  Jag är så otroligt glad att jag följde mitt hjärta. Att jag valde kärlek och fyrverkeri.

Vissa delar där jag tycker vi är lika menar han att han är den MER förnuftige. Jag kan ge honom det men det är bara för att det är ett skönt poäng att plocka när jag kan bevisa motsatsen.

 

AVIG MARIA:

”Det finns mycket att skvallra om människor i förändring. Det finns mycket att skvallra om mig. Jag ömsar ju skinn rätt ofta. Bara några vet hur allt egentligen är. Och jag tänker tyst och stilla: De som snackar ligger på gränsen själva. Det syns igenom. Kanske skulle de vilja göra som jag. Kanske vågar de inte. Kanske är det för att de måste prata. För att jag är lite läskig, obehaglig, för att jag påminner dem om något som skaver. Det visar sig tydligt i de svårare tiderna vilka som är vilka. Finns ingenting som kan sticka så mycket som separationer. Som kvinnor som går. Som tar beslut. Det går också bra att fråga ”Hur mår du?” Det går också bra att visa respekt, att tänka: Det kan hända även mig, hur vill jag att snacket ska gå då?”

 

__________________________

 

Idag är det Fredag och Anton har dratt på träningsläger. Har inte varit utan honom såhär länge sen vi blev VI.

Men jag har tjejerna hos mig och vi tre är oslagbara. Jag kommer vara världens lyckligaste när jag får somna i sängen med dom två brevid mig, tätt intill, pruttandes, sparkandes och lättväckta små kärleksbarn.

Välkommen välkommen helg.

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0